Tragiska saker sätter spår hos många... personligt med Cyberspunken
Johanna Sällberg´s död, det är en tragisk historia om en människa
som haft det tufft och varit djupt deprimerad,
Människor förfasar sig lätt över att det händer saker när psykiskt instabila
människor har permission,
att dom under en permission begår brott eller begår självmord.
Är man under psykiatrisk tvångsvård så är ju målet för alla inblandade
vårdgivare, patient och anhöriga att personen ska komma ut, och
läkaren gör ju sin bedömning i fall från fall.
Ibland kanske man gör en felbedömning, men för någon som har
drabbats av djup depression så är livet en balansgång på sköra kanter,
det finns alltid en risk att kanten krackelerar och finns det ingen
som fångar upp i ögonblicket eller om ingen vilja och livslust finns,
så kan det gå oerhört snabbt.
Att en person kanske kommer drabbas av en panikhandling där impulser
styr är inget som någon kan förutse utan väldigt stor kännedom om personen
det är sällan någon planerad handling.
Visst ska det undersökas om någon brustit i ansvar, men jag tror det
måste till mer kunskap och stöd utanför vid permissioner
Detta skrev jag för ett antal år sedan, utan min vilja och envishet
och de som jag visste fanns för mig hade jag kanske inte varit så stark ...
Vad jag vill säga är att stanna hos den som mår dåligt finns i en
omedelbar närhet, och våga vara där. Du är viktigare än du tror...
Vaken i rester av vakuum ?
Veckan passerar utan att jag vet hur,kanske har jag inte varit vaken?
kanske ska det vara så, kanske är det så för alla som känner smärta?
kanske e det resterna av det vakuum som jag omgett mig med
som påverkat mig, rester av ett vakuum som sakta blandas ut
av syre o lust att leva...
Jag ser inte längre kanten som ett hot den finns där jag vet det!
Jag har ju balanserat på den sköra kanten och snubblat på dom
lösa stenarna backat tagit ett steg tillbaka och sen ett till och nu
står jag här på ett tryggt avstånd...
Men det är så lätt att snubbla till och glida framåt, rädslan finns
hos mig men ingen ångest ingen vanmakt för jag har insett att
saker och ting försvinner inte varken problemen eller det som är bra,
dom finns kvar vill synas och ta plats vill hatas och älskas!
Vill vara precis som man själv vill vara, vill synas och ta plats bli
älskad eller hatad, hellre hatad än detta inget...
Det är detta inget som göder vakuum, och det kväver en sakta .
Jag vet att solen går upp i morgon som alla andra dagar...
jag vet att även den dagen kommer att ta slut... som alla andra dagar,
men jag vet inte hur ...eller med vad den ska fyllas ...
men jag vet att jag är ensam ansvarig för vad jag gör med resten av mitt liv,
och jag tänker inte låta någon annan styra över mina beslut mera,
jag vill inte bara vara, jag vill känna att jag ÄR för det är jag värd...
Andra bloggar om: Johanna Sällberg, psykiatri, samhälle, livet
Tack för att du har delat med dig av det du kännt och skrivit tidigare. Jag både vill och inte vill kommentera det du skrivit i det här inlägget men kan inte nu, det känns aningen för nära. Får jag återkomma i ämnet längre fram? Hur vände allt för dig?
Mycket starkt och bra!! Kram!
