Cyberspunken

Dagar blir veckor som blir månader som blir år... tiden går och livet återvänder, att det varit en tuff tid kan jag vittna om. Jag har ibland tänkt på alla dem som sagt att de vill förstå, eller att de inte kan förstå, att de inte kan sätta sig in i vad det innebär att förlora ett barn...
Mitt svar har varit att nej det vill du inte förstå för jag skulle inte ens önska min värsta fiende det.
Jag tänkte idag att jag kanske skulle ha bjudit med någon av dem på resan in i förtvivlets värld, tagit någon, kanske dig i handen och sagt:
-Ja visst kom så ska jag visa dig... Vid kanten till den bottenlösa brunnen som är fylld av sorg, ångest och förtvivlan skulle jag släppa taget om handen och be dig hoppa...
Var inte orolig skulle jag viska... jag är redan där nere så jag tar emot dig. Tvivlet skulle lysa i dina ögon och jag skulle med en varsam knuff peta dig över kanten och låta dig falla...
Sedan skulle vi sitta där i mörkret och du skulle få känna hur livet sakta rinner ur dig, du skulle höra suset i öronen och ett eko av röster i huvudet med frågor som mal runt utan att kunna besvaras du skulle gråta för allt som inte längre är givet och för allt som inte längre kan göras...
Ställer du dig upp så står du med halva benen nerkörda i den gyttja som jag redan trampat upp efter månader här... Ingen idé att försöka du kommer bara fastna ännu hårdare.

Efter ett tag skulle du be mig att få slippa vara kvar, du skulle snegla uppåt mot den lilla glimten av ljus långt ovanför... där långt upp där är världen, den världen där alla andra befinner sig, i den världen där alla andras liv går vidare som om ingenting har hänt...
Jag skulle skrattande ta din hand och tillsammans skulle vi äntra den världen, för livet är här och nu. Jag skulle tacka dig för att du ville följa med så jag fick visa dig avgrunden, men samtidigt skulle du få lova att aldrig mer vilja vara i någon annans sorg eller vilja förstå fullt ut, vi som sörjer behöver starka människor omkring oss som håller oss uppe, hellre det än någon som följer med ner...
Gå med kärlek

Hej hej bloggen <3

 

Tittade in här nu denna soliga vårdag... fråga mig inte varför. Troligen för att kanske finna lite av mitt gamla liv mitt gamla jag som var mer fyllt av energi än det har varit de sista åren.

Vad har hänt... jo, antagligen alldeles för mycket på alldeles för kort tid. Men nu har det blivit lite lugnt så nu finns åter tiden att reflektera, hantera och gå vidare.

 

Jag har förlorat min dotter, psykisk ohälsa förtärde henne och sänkte henne tills hon inte längre orkade... hon blev ännu ett offer för en usel vård, socialtjänst och samhälle som inte har kunskap eller resurser för att ta hand om de människor som hamnar i svår depression och ångestproblematik med olika diagnoser inom neuropsykiatri.

 

De sista årens uppgångar och fall för min dotter har slitit på mitt mamma-hjärta jag har stridit för hennes rätt till adekvat vård och behandling. När sedan allt ser ut att ha gått rätt med en bra tid på ett behandlingshem och ett bättre och stabilare mående så sätter den kommunen som hon har bott i under hela sin uppväxt käppar i hjulen och nekar henne ett LSS-boende trots att hon har behov av det och trots att en annan kommun redan utrett att hon inte klarar sig i en egen lägenhet med endast boendestöd...

 

Två veckor efter det beskedet den 2 dec 2015 hittas hon i sin säng på behandlingshemmet död efter en överdos av sina mediciner. Så himla onödigt, så förbannat ledsamt och frustrerande jag, vi alla hade ju fått henne att överleva alla andra gånger, jagat henne satt polis att leta efter henne, peppat henne, fått henne att se sin egen del i en framtid och nu när hon ju var "färdigbehandlad" och hade börjat planera för den framtiden i livet så händer det som inte får hända...

Ännu en ung människa som väljer bort livet som åter igen blev för svårt att leva. Inte för att hon ville dö, utan för att hon just i den stunden inte orkade leva...

Hur överlever man som mamma det att förlora sitt barn... det gör man inte, man bara tar ett andetag i taget och låter livet passera en stund, en lång stund tills man åter orkar planera lite längre fram än till nästa andetag.